jaolia & nadyas blogg

måste bara skriva av mej, måste! varför ska livet vara svårt hela jävla tiden? jag har en bra familj, bra vänner, jag sköter skolan bra, men ändå så ska det bli problem. och det är sånna problem som ungdommar upplever varje jävla fucking dag, bråk med mamma, pappa och jobbigt i skolan. förut så bråkade jag med mina föräldrar VARJE dag, och skolan sket jag i. eller jag skolkade inte direkt, men det blev problem, så jag bytte till vendelsömalm skolan. jag bestämde mej för att sköta mej riktigt ordentligt. första terminen i 8an hade jag G i allt, sen andra terminen i 8an hade jag 4 IG vilket jag tyckte var ganska orättvist eftersom jag hade skött mej bra, enligt mej ialf. sen nu i 9an då kämpar jag på som fan! men vart leder det, ingenstans! jag är påväg att få IG i engelska och spanska. spanskan skiter jag i men engelskan, fan om jag inte klarar den kommer jag få gå i iv. om jag hamnar där vet jag fan vad jag gör, jag har verkligen lagt ner så mkt tid på skolan. jag vet inte vad jag gör för fel! folk som skolkar lite hit och dit och knappt pluggat på prov får g medans jag som pluggat skit länge och också får ett g. jag är inte korkad, men jag har svårt för att lära mej saker. när jag kämpar så går allt åt helvete ialf! eller jag kan inte säga att allt går åt helvete för det gör det inte. jag börjar få panik, när allt löser sej ska nått gå fel igen. jag börjar bråka med mamma och pappa igen och jag orkar verkligen inte bråka med dom jag älskar, jag pratar inte med pappa längre, vet inte riktigt varför, men jag blir bara irriterad på allt han säger, för han säger så jävla dumma grejer ibland. jag hoppas att anledningen till att jag inte mår på top just nu, är att det är deppigaste och äckligaste månaden, november. men tänker tillbaka på förra året, jag var jätte bra kompis med emilia t ex och jag trodde aldrig J.E.N.S skulle splittras, trodde våra barn skulle känna varandra typ.. nu har jag inte alls någon kontakt med henne och det känns så konstigt, fast det blev bara så. för ett år sen var jag och sofia jätte bra kompisar, nu börjar vi bi olika personer och vi glider ifrån varandra mer och mer.  jag har nog inte gråtit på.. kommer inte ihåg senast, förut grät jag varje dag. men jag orkar inte gråta, men har lust att göra det just nu.
jag tror inte på gud, men jag ber ändå gud att få en bra framtid, för det är så lätt att nått går snett. minsta lilla snesteg i skolan eller med kompisar, familjen eller vad som då kommer jag verkligen få kämpa att hålla emot tårarna. det värsta jag vet är när man kämpar med nått och så blir det skit ändå. allt känns så förändrat.
det är inte meningen att folk ska läsa den här texten, men ville verkligen bara skriva av mej, misstolka mej inte den som läser det här, jag har bara skrivit lite slarvigt och inte läst igenom. jag vet att jag har det såå mkt lättare än många andra, tycker verkligen att det är orätvisst att folk förstör varandras liv osv. ska igentligen inte klaga, men som sagt, skriver bara av mej
/julia